Feed your head

Det är surrealistiskt att vandra omkring och vara fullkomligt nöjd med att jobba, äta och sova. Tiden finns inte, jag spenderar mina dagar med att gå vilse i min tidsuppfattning. Först är klockan nio i flera timmar och sen är den plötsligt åtta på kvällen och ingen mat är gjord, det är mörkt ute och maria släcker för att gå och lägga sig. London är som en annan planet och jag är den första austronauten som hoppar omkring i rymddammet. Ibland tar jag rymdraketen och far på en tur i galaxen bland planeter och svarta, svarta hål. Men det är ändå just rymddammet som fascinerar mig mest och det förvånar mig också mest för att förr i tiden, i mitt jordliv, så var jag allergisk mot sten och kikade bara på stjärnor i min stjärnkikare.