Feed your head

ebba hänger med fotfetischister och maria drömmer mardrömmar om våra potatisar. jag har fått mitt ni-nummer och känner mig som en helt ny människa med en helt ny identitet, nästan. vår enda glödlampa sprängdes igår så efter klockan nio är det varmt, mörkt och luddigt i flat 8 på spring street.

igår var jag i white girl på jakt efter hammersmith palais efter ett misslyckat försök att ta sig till richmond park.den parken är cursed. maria har försökt en gång och gick då vilse i richmond, jag kom inte ens fram till richmond pga major breakdown på tuben utan fick hoppa av tre stationer därifrån och åka tillbaka till hammersmith istället. tyvärr ligger hammersmith palais inte i hammersmith utan i shepherds bush och det finns inte ens längre - men försöket var tappert! men i hammersmith ser thames ut som älven och i hammersmith finns inga riktningar. allting ligger mot west end

speciellt jag

asså vart kommer allt grus i ögonen ifrån?!?! jag har ett mindre grustag i fejjan. såg typ fel och började städa i toan när jag skulle göra handfatet. omgomgomg. det måste vara marias loppor ... alternativt kloret (givetvis).

min arm är inte ur led längre. jag har dock blivit försäkringsparanoid i och med att jag vet att jag inte är försäkrad. igår var jag en milli från att bli överkörd av typ en formel1bil som försäkte slå hastigthetsrekord i ett mews och det enda jag han tänka var "jag är inte försäkrad". typ om jag väljer mellan gröt eller macka till frukost så måste jag ju ta med i beräkningen att vid skapandet av en macka måste jag använda kniven och smöra och det vet vi ju alla lätt kan sluta med blodvite men å andra sidan så måste jag ju använda plattan om jag ska slänga ihop lite gröt och med vår räserplatta så finns det ju fler potentiella undergångsscenarion där än om man flyttar till midsomer. den givna lösningen är då såklart yoghurt med flingor men precis när jag börjar äta så blir jag genast kallsvettig när jag inser att jag väldigt lätt kan råka sätta en av de enorma crunchiga klumpflingorna i halsen = omedelbar död.

jag tror min arm är ur led

jag älskar dricks. jag älskar glamorösa gäster som lämnar en påse med pund på sängen som skriker; spring till top shop min lilla vän.

jag är svettig, jag har ont i halsen och jag är sugen på öl. men britter suger på öl. alla smakar läsk, om man inte ska gå vilse i ale-träsket och det tror jag inte på.  ÖÖÖL. Min far ber mig om att fara till sverige över dagen för att han ska kunna förnya nån försäkring. There and back again liksom. Småexotiskt. Jag menar, det är ju inte varje dag man får fara till sverige liksomplixom. typ fara till sthlm och kolla på globen och strosa omkring i gamla stan och kanske får man se en älg? köpa inlackat älgbajs och grejer.

jag spelade nyss jennie, jennie med lasse berghagen för min bliiiengbliiiieeengjobbarvän som bara lyssnar på r'n'b. han blev thrilled men han dolde det bra. "swedish music, yeah...?"

igår fyllde min fru år så vinet flödade och indierokkken dunkade. århundradets discokula, en galen fransman med vilda, ostoppbara fötter och mansdilemman med inkulderat spionage. ska man lägga fötterna i blöt så får man skylla sig själv om man får russinfötter. idag har jag jobbat min elfte dag i sträck och upplysts ungefär en gång i minuten om att jag ska lägga ned alkohol och bara ligga hemma och äta morötter och vara hälsosam. jag tippar på att ebba och anja som började i ottan nån gång hade dubbel upplysningsfrekvens.

eftersom att det är easter och the easterbitch uppenbarligen hänger i umasjö utan planer på att trippa till spring street och smiska mig i fejjan så ska jag nu gå och köpa det största stycke choklad jag kan finna

jag måste bara säga att det finns många fina människor som sitter för sig själv och ler. äter sin macmuffin och ler för sig själv i sin egen lilla morgonluddsvärld. trots att det är torsdag och gatan utanför är igenkorkad av turister och pundet åker bergochdalbana. men solen skiner och kaffet flödar och drottningen la armen om michelle obama vilket resulterade i ett tiosidorsuppslag i london paper. hundvalpsgulligt - som i bulldogsvalp.

Åh, frid.

Ebba och Anja bor nu i vårt hus. Lagom till att ha fått nycklarna så råkade de låsa ut sig vilket resulterade i att vi sov sex pers i vår etta inatt. Skeda tillsammans är en utmärkt sysselsättning en onsdagkväll. Hela situationen var som skräddarsydd för ett öppnande av boxvin och gemensamt drunknande till love is the song we sing men trots ihärdigt dj;ande med mediaplayer så fick jag inte med mig majoriteten. Men jag fick ju skava och skeda med mina favoritbrudar så. Jag vaknade varannan minut av att min rumpa befann sig i det glamorösa läget inklämd mellan elementet och sängen med en rytmisk puls. Men ja, det hela var inte så farligt om det inte vore för att jag är den mest utvecklade morgonmänniskan och vaknar klockan åtta, senast, varje morgon. Jag brukar uthärda att ligga och stirra i taket ungefär en halvtimme innan jag inte hör mina egna tankar längre för min mage som avgrundsvrålar efter kaffe. Min kaffebryggare som jag har köpt är världens finaste men den tenderar att ge ifrån sig en serie av olika sprängljud vilket jag kände på mig att de övriga inte skulle uppskatta. Så lösningen på alla mina problem heter macdonlax.

Förövrigt så är påsken min nya hathögtid i och med att alla turister kommer och jag måste jobba hela tiden och hotellet är fullbokat och alla kastar godispapper och äggskal på väggarna. Dessutom så missar jag ju årets höjdpunkt. Påsksmisket med ris i fejjan ála påskkärringen. Nä. Gå och ät ägg eller nått.

det luktade mammas stugsistemorotskaka i rum 34. made me sniffsniffsniffelisniffa.

Hotellgäster är ett mystiskt släkte, ett blurr på två ben. Det enda som överglänser dem i mystik är the chambermaid. Ingen vet vem hon är. Ingen vet vart hon kommer ifrån (förmodligen Polen) Är det hon som bor på rum nummer tretton? Vart finns rum nummer tretton? Det finns inte. Hon är som en dimma som pyser  in genom nyckelhålet, bäddar sängen och ser till så att soporna är uttagna. Jag känner en viss samhörighet med the chambermaid. Hemma, tillsammans med Maria, är jag Ebba. Ebba som lägger harpan för brinnande livet och talar varmt om vampyrromaner... Men klockan elva på morgonen sker det någonting. Det är då jag lämnar mig själv på 12A Spring Street och ägnar det följande fem timmarna åt min hemliga identitet. The Chambermaid.

Kapitel ett i The chronicles of the Chambermaid berättar om när The Chambermaid kommer till jobbet och får sin lista på inhouse respektive checkoutguests. Pang! Som ett slag i ansiktet står det skrivet över halva sidan DO NOT CLEAN ROOM 16! Knappt har hon sett det förrän the listgiver skriker i hennes ansikte "DO NOT ENTER ROOM 16" och när hon låter blicken vandra vidare till nyckelskåpet så upptäcker hon givetvis att nyckel nummer 16 lyser med sin frånvaro. Mässande hör hon the listgiver spinna ihop en historia om att det är andra gången de bor på hotellet och att de alltid behåller nyckeln för sig själv och inte vill ha någon housekeeping. Hmm... Dock skulle The Chambermaid aldrig bryta mot hedershotellcoden och trotsa gästens önskan. Men det hindrar henne inte från att stå både länge och väl och stirra på siffran 16. Dagen därpå, mentalt och fysiskt förberedd, så blir The Chambermaid inte lika förskräckt när proceduren upprepas och den nye listgivern har skrivit samma olycksbådande meddelande med spretiga bokstäver över listan. Mystiken tätnar och än en gång upprepas instruktionen om att absolut inte gå in i room 16. Varför undrar hon? Detta kan inte vara annat än olycksbådande. Men fortfarande, hotellhedern framför allt. På den tredje dagen får the Chambermaid room 16 på sin checkoutlist. Med nerverna på helspänn öppnar hon dörren på glänt. Ingenting händer. Med dammsugaren Henry i högsta hugg så sparkar hon upp dörren och sätter igång maxsuget och utan en tanke på sin egen säkerhet slänger hon sig i armarna på det farligt okända....

Det är tomt. Och det luktar Indisk take away. Varför, frågar hon sig själv? Varför? En vindpust når hennes ansikte och hon vrider på huvudet för att upptäcka att det drar från rullgardinen. Med ett rappt ryck drar hon upp den och finner sigsjälv stirrandes ut över en taksiluette som sträcker sig mot den nedgående londonsolen. Gästen kom undan den här gången. Men frukta inte. The Chambermaid sover aldrig.

köpaköpaköpaaaahelahelatopshooooop

jag får en kärleksinjektion av müsli ur ett glas i morgondimman och bokläsande invid väggen ackompanjerat av marias fotspasmer. ikväll ska vi fira att vårt london blir av med oskulden efter två månader och lots of blackcurrant. på tisdag kommer första invasionsvågen.

OCH JAG LÄNGTAR. pussnusss

igår var den lediga dagen vilket innebär en hjärndöd runtspankulerandes ebba lössläppt på londons gator. ebba går med tankarna på annat håll i den luddiga blå och rosa ebbavärlden när lötsligt PANG! Oj, ebba går in i någon. ebba känner ilskan bubbla upp och ångan börjar pysa ut genom öronen. ebba utbrister automatiskt sorry medans hon låter blicken vandra upp för att möta blicken på den hänsynslösa skithögen som borde lära sig att gå på sin egen plats. ebba får en chock. björn babyface gustafsson kollar tillbaka. "eeeeh, eeeeh ursäkta. heeeheee" ebba utbrister i sitt mest briljerande fulgarv och avlägsnar sig sen efter att ha gjort ett förmodligen oförglömligt intryck på guldlocksbäbisen.

ebba dumflinar i en halvtimme efteråt. ebba är inte så bra med kändisar